Utanför vår lägenhet i Upplands Väsby ligger en park. Det är en liten park, men den ligger mitt i stan och det är mycket nära till systembolaget. Här samlas varje dag en grupp människor som befinner sig på utkanten av samhället. Det är hemlösa, missbrukare, arbetslösa och bråkstakar.

Nästan varje dag bråkar de högljutt och vi suckar djupt i vår sommarvarma lägenhet då vi har balkongdörren öppen. För det mesta bryr jag mig inte om dem, men ibland önskar jag att de bara kunde gå någon annan stans och skrika, bråka och kissa i buskarna. Sen slår det mig att de förmodligen inte har någon annan stans att gå.

Jag brukar inte prata med dem när de sitter i grupp och dricker, men några gånger har jag pratat med enstaka personer när de suttit själva. Idag mötte jag återigen en man som jag stannade och pratade med en stund. Ungefär så här lät det:

Han – Vad ska det bli här? (Han pekar mot det stora lägenhetshuset de bygger bredvid vårt hus)
Jag – Det ska bli lägenheter. Bostadsrätter.
Han – För dem som har råd… Säkert tio för en tvåa.
Jag – Så dyrt tror jag inte det blir.
Han – Vad vacker damen är.
Jag – Tack.
Han – Vet du varför? För att du har ett gott hjärta.
Jag – Tack!
Han – Jag ser det, och sånt ska man säga till folk.

Medan han tittar ut över byggnadsplatsen för de nya bostadsrätterna säger han att han en gång hade allt det där. Nu bor han på ett härbärge i Helenelund. Socialen talar inte hans språk tycker han. Ingen förstår. Men nu ska han ta det lite lugnt ett tag, sen ska han ta tag i det hela. Då ska det hända grejer, säger han.

Peter heter han. Han läser människor, säger han. Några sekunder tog det innan han läst mig. Jag hade ett gott hjärta sa han. Och jag tänkte, nej Peter, det är du som har ett gott hjärta. Som tar dig tid att berätta din historia för mig en vanlig fredag när jag är på väg hem för att göra tacos. Man kan minst sagt säga att jag satte fredagsmyset i halsen och det tackar jag Peter för.